Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Ungdomar och äldre

Efter att ha läst en artikel om ungdomar som inte bryr sig om tillsägelser från lärarna i skolan, det är stökigt och ingen lyssnar trots lärarnas kompetens att vilja göra ett bra jobb, så vandrar tankarna iväg om varför det har blivit såhär i Sverige. Första tanken är att det är ungdomarnas ”fel”, man blir irriterad och frustrerad, varför lyssnar de inte, vill de inte lära sig något och hur tänker de sig sin framtid? Var finns respekten? Hoppet? Viljan?

 

Ungdomar protestarar mot nästan allting idag på alla möjliga olika sätt, mer eller mindre handgripligen och med en massa upptåg. Det är bara att konstatera att det är en turbulent och omvälvande tid vi lever i.

 

Är det ungdomarnas ”fel”? Nej, naturligvis inte. De är en spegling och ett resultat av åratal av stora omvälvningar i samhället.

 

Kan det vara så att vi har fjärmat oss ifrån varandra? Kan det vara så att vår modell för föräldraskap är ineffektivt. Är hela vårt levnadssätt missanpassat?

 

Vi har splittrat småstäder och samhällen till förmån för storstäderna. Människor tappar helheten. I byar, småstäder och samhällen lär man sig ett ansvar för helheten. Den finns inte i storstäderna med så många människor i enorma bostadskomplex. Man har tappat greppet, fotfästet, helheten, respekten. Vi flyttar till exempel ifrån de äldre som ofta bor kvar i småstaden. Vi skiljer oss. En konsekvens är att vi exempelvis inte har äldre människor i vår närhet, på ett naturligt sätt. Vi håller dem på en armlängds avstånd, eller så befinner de sig förpassade till speciella boenden, eller lever ensamma och bortglömda i sina bostäder och vågar inte gå ut. Men det sorgliga är inte bara att vi har flyttat ifrån våra äldre, utan vi har också knuffat dem åt sidan och marginaliserat dem, samt tagit makten ifrån dem. Det finns människor som även anser att äldre snyltar på systemet genom att kräva förmåner som de yngre måste betala för med sina inkomster. Att de försvinner och dör är bara bra för systemet, samtidigt som fler och fler de facto blir äldre i landet.

 

Ett faktum är att om de äldre inte bidrar så beror det på att det är samhällspolitiken som inte har tillåtit dem att bidra. När de verkligen skulle kunna göra nytta för företagen med sina erfarenheter, knuffas de undan eller pensioneras, till förmån för de yngre. De finns inte tillhands för de unga vare sig i hemmiljön eller ute på företagen, arbetsplatserna för det är så vi har byggt systemet och samhället. Värdefull kunskap går förlorad.

 

Idag gäller: Fram för ungdomen, som ska prioriteras att komma in i jobb. Sen läser man om att många jobb inte duger åt unga idag. Det är jobbigt att jobba, minsann! Men det går ju att hanka sig fram ändå genom bidrag och sova på mornarna, eller plugga flera år framöver och komma ut i arbetslivet med fina betyg – men utan arbetserfarenheter. Detta skapar ett problem. Vi har format ett ungdomsdyrkande samt åldersföraktande samhälle. Vårt land består av individualister – snarare än grupper av blandade individer – som lär av varandra. Varför har exempelvis skjutningarna ökat i landet? Oavsett vem som skjuter? Är det den äldre generationen (eller kvinnor) som är inblandade?

 

Samtidigt som vi har föryngrat och individualiserat samhället har vi förlorat mycket av de värden och de resurser som äldre kan utgöra, och många äldre lever i ett känslomässigt och mentalt armod. Vi har tappat respekten för äldre i tanke, känsla och handling. De äldre finns inte involverade på ett naturligt sätt i våra hem, förskolor, skolor, våra bostäder och på våra arbetsplatser. Barn som växer upp idag får vara glada om de har mor- eller farföräldrar i närheten som de har en bra kontakt med. Människor får barn, skiljer sig, flyttar ihop och ev gifter sig igen, får nya barn osv, i all oändlighet. Vilka tar stryk i alla dessa konstellationer som uppstår? Alla gör det, ung som gammal. Samhället utarmas, den naturliga kontakten försvinner, ensamheten växer, respekten försvinner, individualistiska värderingar blommar. Pengar styr. Makt styr.

 

Det finns många exempel på andra samhällen där äldres vishet har tagits tillvara och där den naturliga respekten finns som en naturlig del. Man vördar äldre och ber dem om råd. Barnen får ett naturligt perspektiv och ett respektfullt förhållningssätt.

 

Annonser

Skägg – nej tack!

Jag trodde det skulle vara över nu, en hastig skäggfluga som lika hastigt skulle dö. Men icke.

Om 20 år kommer alla skäggsjajaser kolla in gamla bilder på sig själva och undra ”men varför tog jag inte tillvara på min ungdoms utseende?” ”Hur ser jag ut – egentligen?” ” Liknar mina barn mig i den åldern? Är jag lik mina föräldrar?” ”Jag vet inte för det syns ju inte.” ”Jag ser ju yngre ut idag än jag gjorde då.” ”Ojoj, ser ju ut som en gammal gubbe fast jag bara var 25.” Typ.

Häromdagen gick jag in i ett kontor och där satt 5 medarbetare, alla killar och alla med skägg. Man kunde knappt skilja den ena från den andre. Alla såg likadana ut. Och jag vet, eftersom de tidigare varit skägglösa, att alla är snygga, fina killar, som egentligen inte har någonting att dölja.
Min mamma har alltid sagt att en man som bär skägg (eller enbart mustasch) har någonting att dölja. Hon litade aldrig på en man med skägg. (Och jag vet, jag har ärvt hennes syn.)

När jag var ca 20 år blev jag uppvaktad av en svartmuskig, skäggig man på ett stamställe där jag och mina kompisar hängde. Han var australiensare. Jag blev inte intresserad av honom för han hade ett stort, svart skägg. Han var oaptitlig. Jag såg inte hur han såg ut. Jag tänder inte på skäggmän och har aldrig gjort det. Jag tycker tvärtom att det är ganska äckligt. Vi blev i alla fall kompisar. Efter ett halvår ungefär, kom det fram en jättesnygg, attraktiv kille till mig på stamstället. Jag fick fjärilar i magen. Det var australiensaren – som rakat sig! Jag såg och förstod till att börja med inte att det var han, men när vi började prata så ramlade polletten ner. Vi blev inte ihop i alla fall, det var försent, jag var kär i en annan kille då, men jag kände en ny attraktion och ett litet sting av ånger. Jag har aldrig glömt händelsen fast det är så många år sedan.

Under många år hade jag en chef som hade en praktfull mustasch och skägg som han älskade själv, men ingen annan. Så fort han åt eller drack så fastnade det saker i mustaschen. Det var äckligt. En gång rakade han bort hela härligheten och fram trädde en ny man. Med en flyende haka, men han såg bra ut. Men själv trivdes han inte med sitt utseende och inom några veckor var allting på plats igen. Tyvärr. Den flyende hakan försvann igen.

Jag tror att de flesta tjejer inte gillar skägg. Det är i alla fall min uppfattning om vad jag hör och ser. Det behöver inte alls vara så, såklart. Det kanske också är en generationsfråga. Det kan man se på gamla foton och målningar om inte annat. Det går fram och tillbaka även inom skägg- och mustaschbranschen.

Det är nog männen själva som gillar sina egna skägg och ha någonting att vårda, klippa och gulla med. Tror jag. Det värmer på vintern kan jag tänka. Man slipper raka sig. Ser man manligare ut? Nej, det trycker inte kvinnorna i alla fall. Kanske att killarna själva tycker det. Man jämför för sig med andras skägg. Köper skäggprodukter, ansar och fixar.
Skulle min man skaffa skägg så skulle jag såklart inte skilja mig. Men tack och lov tillhör han den grupp av män som heller inte gillar skägg.

Däremot kan tre dagars skäggstubb vara riktigt sexigt.

Du är så jävla snygg, säger han och tittar på mig med lystna blickar. Han ler, stolt över sig själv och sitt mod. Suck. Jaha. Vad ska jag svara på det, denna gång? Det är inte första gången han ”är på mig”. När han kommer åt kommer han nära, innanför min personliga sfär, råkar ibland ”oavsiktligt snudda”… Det känns obehagligt. Han är en snäll, oattraktiv, äldre man som har en fru hemma, vuxna barn, samt barnbarn. Idag sitter jag bakom skrivbordet så han inte kommer åt mig. Men han tar en kontorsstol och drar fram den och sätter sig på sidan av mitt skrivbord, så nära han kan. Jag är glad att han snart ska gå i pension. Han gör sig ärenden in på vårt kontor ibland som jag delar med två kollegor, men jag märker att han blir nöjd när jag sitter ensam. Då passar han på.

Jag ser på honom att han vill ha en reaktion. Ska jag tacka för ”komplimangen” eller vad ska jag svara? Ska jag bli smickrad? Det blir jag inte. Ska jag spela smickrad? Det vill och kan jag inte.

Vad vill han uppnå? Att jag ska se honom som en attraktiv man? Tända på honom? Vill han få utlopp för sin egen lystnad och längtan? Varför?

Jag är en väluppfostrad kvinna, och van, så jag ler lite tillbaka och börjar greja med saker på mitt skrivbord, jag låtsas ha mycket att fixa med runtomkring mig. Spänner mig, för jag vill inte att han ”oavsiktligt” ska kunna komma närmare. Börjar prata om andra saker för att avleda honom. Jag är bra på det. Har blivit bra på det. Låtsas som jag inte förstår, nappar inte på kroken.

Jag är mycket medveten om dessa fenomen som jag levt med i hela mitt liv och irriterats och varit medveten om.

Skulle jag säga ifrån skulle denne man skulle han inte förstå någonting. Han skulle bli oerhört sårad. Bli ett offer, han som är så snäll och bara menar väl… Sedan skulle vi aldrig kunna ha en bra arbetsrelation mer. Denne man är trots allt en snäll människa. Han skulle börja undvika mig, ge mig dåligt samvete och kanske få skit för att jag inte ens kan ta emot en komplimang. Det skulle bli jobbigt och påverka arbetsklimatet på olika sätt. Det är bara några månader kvar, sedan går han i pension.

Därför väljer jag att spela med och avleda, som alltid. Jag orkar ingenting annat.

Den här mannen är också ett offer, för sina egen manlighet och för sina egna föreställningar.

Och jo, jag kan ta emot komplimanger. Inga problem.

Det handlar om tiggeri…

 

Jag blev fundersam och ”chockad” av det klienten berättade och har funderat på om det går att skriva om eller inte. Gör jag det så blir jag kanske kallad rasist, vilket är det sista jag är. Gör jag det inte ligger det och gnager i mig och vetskapen om att det kan förekomma mer än tiggeri.

 

Klienten bor i en förort i Stockholm och är förtidspensionerad. Han är en man som levt ett hårt liv i snart 60 år. Han älskar kvinnor, han respekterar och ser upp till kvinnor, pratar och umgås enbart med kvinnor och njuter av dem på alla sätt. Han kallar aldrig kvinnor för horor eller ser ner på dem. Han blir och är som vax i deras händer. Han avskyr män och litar inte på någon annan än sig själv.

 

När han går till affären där han bor finns, (som på så många andra ställen), tiggeri. Det är enbart kvinnor som sitter där han bor. Kvinnorna växlar av varandra. Klienten har lärt känna dem, vad de heter, skojar med dem och lägger alltid en slant i deras muggar. Men inte nog med det. Han frågar dem ibland om de vill gå undan bakom affären eller in i ett buskage och visa brösten för honom. De gör de gärna och så får de en extra slant för det. Upp till 1.000 kronor har han betalat. Jag frågade vad han gör mer. Jag får ta på brösten och krama dem, svarade han lyckligt. Kvinnorna får ju betalt för det och de är så glada att tjäna pengar. Inget konstigt med det, menade klienten och tittade på mig oskyldigt under lugg. Hmmm.

 

Med detta inlägg menas inte att detta förekommer bröstprostitution på fler ställen eller av alla som ägnar sig åt tiggeri.

Känslan av att komma in i en lång, smal och sunkig korridor får mig att känna mig smutsig, som jag vore en nolla. Självkänslan blir automatiskt låg och det är lätt att gräva ner sig.

Jag minns inte alla de tårar jag fällt inom dessa murar. Hur osynligt det kändes i häktet, den ödsliga ensamheten. Jag minns hur alla tittade och vad de sa till mig efter jag fick förflyttning till en annan anstalt. Känslan av att vara misslyckad slår allt annat. Du kan inte ringa någon du älskar eller träffa henne, när jag vill bara det, och det får mig att bli stressad, känna oro och ångest.

Jag minns hur det kändes när jag försökte föra en dialog, men det blev bara en envägs-kommunikation. Jag minns hur vissa vill utnyttja sin maktposition, och hur liten och sårad jag kände mig, som ett djur, jag blev varken bemött eller behandlad som en människa pga det brott och platsen jag befann mig i.

Kläderna man har på sig påverkar även självkänslan destruktivt, jag känner mig sliten, som kläderna jag bär. Jag ser blek ut eftersom man knappt ser dagsljus.

Hela miljön är som ett dagis för vuxna män som dessutom fastnat i en ålder. Man stänger av. Samtalsämnena är helt irrelevanta och störande, nästan aldrig diskuteras det något vettigt, vilket får mig att känna mig ännu mer inlåst och misslyckad. Vill och försöker jag göra något annat blir jag utfrusen.

Känslan av att se flygplan på rastgården eller att höra dem genom väggarna, och även höra bilar får mig att bli ledsen för jag vet att det är långt kvar tills jag får åka i någon av dem. Att sitta i rummet på kvällen kl 19.00, inlåst och titta ut från fönstret får tankarna att snurra. Även känslor dyker upp, ögonen blir tårfyllda och man tänker på sina nära och kära. Denna miljö är tuff och bör respekteras, men ge inte utlopp för mina tankar och min frustration, för då får jag äta upp mina egna ord.

När man blir påverkad av denna miljö tar det lång tid att bli en hel människa igen. Ljudet från nycklar har betingat en känsla som får en att rysa, då tankar, minnen samt känslor sätts igång. Miljön har även påverkat mig att känna negativa känslor bara av att höra ord som god morgon och godnatt.

Känslan att komma ut går inte ens att beskriva, rädslan att något ska komma i vägen är enorm, den får mig att vakna mitt i natten för att försäkra mig själv om att allt är som det ska, jag är spänd och orolig under dagarna och smärtan i bröstet får mig att bara vilja fälla de tårar jag vill, bara att allt ska ta slut, men resan känns evig, och det är ingen trevlig resa utan en resa full av smärta, sorg och tårar.

 Danne (fingerat namn)

Pappa fyllde år. Min älskade pappa. Världens bästa pappa. Jag längtar efter honom, det gör jag hela tiden. Men han har aldrig varit hemma hos mig eller mamma. Vår vardag ser helt annorlunda ut än för de flesta andra. Jag kan inte ringa min pappa när jag vill och behöver det och det är inte för att han inte vill prata med mig hela tiden, utan för att han inte får. Jag behöver hans hjälp och stöd ibland, men det går inte, jag får nöja mig med när andra tillåter mig att träffa honom. Men hans stöd och hjälp kanske jag behöver vid andra tider än då jag får träffa honom eller ringa.

Jag är snart 12 år gammal. Mamma säger att jag är brådmogen för min ålder. Jag har i alla fall fått mens. Det var därför jag inte kunde komma och hälsa på honom sist, trots att han fyllde år. Jag visste han skulle bli jätteledsen och besviken, men jag orkade bara inte. Jag mådde dåligt och hade ont i magen och mådde illa, kräktes till och med.

Jag känner mig ibland vuxnare än mina kompisar. De vet inte hur jag har det, att hela tiden längta efter sin pappa men inte ha honom där. Nära, men ändå så långt bort.

Min pappa är en fin och lugn person. Ödmjuk säger många, men jag vet inte riktigt vad det betyder. Det låter i alla fall bra. Han tror på Gud och skickade mig en fin bön som någon hjälpt honom skriva ner och ut på datorn. Pappa är inte jättebra på att stava på svenska även om han pratar bra. Det beror på att han är från ett latinamerikanskt land, men han har bott jättelänge i Sverige.. Mycket längre än mina 12 år. Jag har förresten två vuxna halvsystrar i det landet. De saknar honom också. Det är ett fattigt land så de har inte kunnat träffa honom på flera år. Det är dyrt att åka hit fram och tillbaka.

Med min pappa kan jag prata om precis allting, till och med tjejiga grejer. Han är bra på att lyssna. Han ser mig för den person jag är och jag känner mig alltid trygg med honom. Han tar mig på allvar. Med mamma kan det vara lite si och så. Vi bråkar ibland och skriker åt varandra. Jag har en lillebror också, men min pappa är inte pappa åt honom.

Det var mycket bättre förr, då bodde pappa på ett annat ställe och då kunde vi åka och hälsa på och vara med honom en hel helg då och då. Vi lagade mat, tittade på tv, spelade spel och gjorde normala saker tillsammans och pappa hjälpte mig med läxorna. Det kändes nästan helt normalt. Jag kunde i alla fall låtsas just då. Nu är han på ett annat ställe där jag bara kan besöka honom då och då i ett litet rum, några timmar bara. Jag gråter varje gång jag måste åka därifrån. VI blir liksom inte färdiga.

Sist jag besökte honom så fick jag en pappersgroda han gjort själv, han har börjat lära sig origami, sa han att det kallas för. Annars ritar han mycket, läser och tittar ut genom fönstret.

Vad min pappa än har gjort så älskar jag honom mest av alla människor. Han är en god och fin människa. Det han gjorde var för många år sedan, långt innan jag var född, idag är han en annan person. Jag vet det. Det gör ont i hjärtat, det värker av längtan och ledsenhet, jag tycker så synd om honom. Jag längtar efter min pappa. Varför blev det såhär?

Jag älskar dig pappa!

Magda (fingerat namn)

Hundarna började plötsligt skälla och sprang till ytterdörren och vrålskällde ännu och mer, en av dem började även yla , vilket hör till ovanligheterna. De gav sig inte och då förstod vi att någon var utanför ytterdörren, fastän personen vare sig ringt, eller knackat på. Min man öppnade och tittade ut, hundarna fortsatte skälla. Han såg ingenting  förrän han klev ut på trappsteget och tittade bakom dörren till vänster. Där fick han syn på en karl som stod och rotade i våra vita backar som står där för återvinning och förvaring av diverse olika saker.

Min man gick ut, stängde dörren för att höra vad han sa för allt skällande, och för att fråga vad han gjorde på vår tomt och varför han rotade bland våra grejer. Min man gjorde bedömningen att han var invandrare och kom från Afrika på grund av hans utseende. Mannen, som bröt kraftigt på svenska, sa att han samlade in saker till kyrkan. Min man svarade att man inte får gå in på privata tomter och rota utan ringa på och fråga först. Mannen lomade då därifrån. Han gick haltande och hade käpp.

När min man kom in igen frågade jag vad som hänt och min man sa att det var en karl från Afrika som rotade i våra tillhörigheter efter saker att skänka till kyrkan och pekade åt mig genom fönstret och sa ”där går han förresten” och jag såg att mannen haltade iväg uppför gatan till nästa hus.

Jag blev arg, rädd och upprörd över tilltaget att gå in på vår privata tomt och rota bland saker utan att fråga. Hade han ringt på och frågat efter pantflaskor eller annat, så hade han fått det. Nu gjorde han inte det. Dessutom blev jag rädd och tänkte på om jag varit ensam hemma, eller vår son varit ensam hemma, och denne man gått runt huset till baksidan och även rotat där. Jag hade blivit jätterädd och det hade sonen också blivit. (Vi har tidigare fått saker stulna från tomten som cyklar, vattenslang och verktyg.)

Eftersom jag satt och skrev i datorn la jag spontant ut en varning på ”Stadens anslagstavla” via Facebook med en uppmaning/varning till övriga stadsbor och beskrev vad som hänt, samt en beskrivning hur denne man såg ut. Jag beskrev att det var en man, och det såg ut som om han kom från något land i Afrika, bröt kraftigt, haltade och hade käpp. Men det skulle jag inte ha skrivit! Istället för sakfrågan och varningen till andra, så kom det inrasande mängder med påhopp på mig att jag var rasist! Vissa höll med mig i sakfrågan, men de flesta ville komma åt varför jag skrev att mannen var från Afrika! Hur kunde jag veta det? Han kanske var svensk?

Jag svarade att det var för att ge en beskrivning av mannen. Hade han sett ut som ett skinhead, haft sneda ögon, slaviskt utseende, varit liten och tjock, haft japansk eller kinesiskt uteseende, indiansk – whatever – så hade jag beskrivit det! En beskrivning om utseende handlar för mig inte om att vara rasist. Man får inte peka ut någon, var det någon som skrev… Men hur ska man då förmedla information? Hur kan man då vittna? En upprörd kille frågade om jag beskrivit honom själv  med grekiskt utseende, eftersom han härstammade från Grekland. Ja, svarade jag, om du ser ”grekisk” ut, svarade jag , (eftersom jag varit i Grekland många gånger och även haft en grekisk pojkvän). Det tog hus i helvete. Men det hade jag gjort för att ge en beskrivning av vederbörande, ingenting annat.

Det finns ett ”typiskt svenskt” utseende, men det behöver inte innebära att man är svensk. Det betyder heller inte att vara svensk och vara ljushylt, blond med blå ögon och att det är bättre eller finare! Man kan också se om människor kommer ifrån Japan eller Kina osv. Det innebär inte att den person som har ett utseende med sneda ögon osv inte är svensk! Men man kan väl inte bortse från hur folk ser ut!? Eller ska vi börja dölja oss på olika sätt för att inte bli kallade rasister! Jag har kompisar som adopterat barn från olika länder. Det är solklart att de är svenskar! Men man ser utseendemässigt att de härstammar från Kina, Korea och Indien. Underbara, vackra, fina, svenska barn!

Vare sig min man eller jag är rasister. Min man har jobbat i 3:e världen. Jag jobbar med invandrare. Jag är snäll, lyhörd och empatisk. Jag vill väl. Jag är humanist ut i fingerspetsarna. Jag ger vad jag kan till hemlösa och köper alltid Situation Stockholm. Jag ger till välgörande ändamål. Jag är en stödjande och bra lekmannaövervakare till två killar, båda med invandrarbakgrund (och det syns och hörs på dem). Vi har grannar som kommer från Kurdistan och vi umgås med dem. De är svenska medborgare och stolta över det, men de är även stolta kurder. Jag tror på att vi alla är världsmedborgare. Jag tror inte på SD:s politik utan mer på Öppna era hjärtan-politiken, utan att vara moderat. Jag är för invandring.

Med hänvisning till dessa helt överrumplande, elaka och grundlösa reaktioner som jag fick förstår jag att SD har vind i seglen. De kommer fortsätta ha vinden med sig så länge vi inte ens kan diskutera sakförhållanden. Mannen var från Etiopien (vet jag idag), men jag skulle således inte ha gett något signalement, för då är jag rasist… Jag skulle bara skrivit att det går en man i villaområdet in på privata tomter och rotar efter grejer. Punkt. Eller är att skriva en man också att peka ut någon… Det kan ju uppfattas som jag är manshatare och pekar ut alla män…

Det innebär att det är svårt att vittna i det här landet. Herregud, har vi inte kommit längre.

Jag anser i alla fall att jag har gjort det.