Blev plötsligt kallad upp till chefen för mitt första medarbetarsamtal. Jag var inte förberedd. Chefen satt i ett vackert rum i den vackraste byggnaden med hänförande utsikt.
Han började säga att han ville stämma av lite saker efter denna första tid. Några av mina ”arbetskompisar” hade kommit med synpunkter om mig (bakom min rygg). Han ville inte nämna några namn, men det gick ganska lätt att räkna ut ändå.
Jag kände det första stynget av obehag i magen och undrade vad som skulle komma.
För det första hade jag glömt att låsa ytterdörren till avdelningen en gång…? Tänkte efter och kunde inte påminna mig om det för i så fall hade jag ju låst den. Men kanske att jag glömt det någon gång, visst. (Å andra sidan fanns det ett par dörrar till innan man kom in på avdelningen så någon fara för rymning förelåg inte.) Man måste låsa dörrarna, påpekade han. Som jag inte visste det, vi jobbar i ett fängelse… Men å andra sidan har jag själv glömt att låsa dörrar flera gånger och sådant händer, sa han efter ett tag när vi inte kom längre i den diskussionen.
För det andra hade någon sagt till honom att jag tyckte att vissa arbetsuppgifter var tråkiga…. VA? Tänkte så det knakade. Vad hade jag sagt och till vem? Det enda jag kom på som jag tyckte var riktigt tråkigt var att sitta i hallens vaktrum under kvällstid när klienterna tränade. Jag sa det till chefen att jag tyckte det var jättetråkigt att sitta där, men att jag gör det för det ingår i mina arbetsuppgifter ändå, såklart. Påpekade också att jag förmodligen uttryckt att jag haft extra trist en kväll efter att ha suttit i hallen med kollega, som jag inte kände, som inte sa någonting under de två timmar vi satt där i ett iskallt vaktrum och frös. Jag försökte prata lite men han svarade knappt på tilltal. Det var vinter och kylan trängde igenom märg och ben. Jag tappade känseln i tårna, trots vinterkängor.
För det tredje så hade jag lagt ifrån mig comradion i hallen en dag och åkt hem. Det var min kollega Arja som ringt chefen och påpekat det. Då blev jag både ledsen och besviken. Men riktigt som Arja framställde det var det inte.
Denna dag hade jag fått tid för läkarbesök med min lille son. Jag hade redan på morgonen sagt detta till mina kollegor under morgonmötet att jag måste vara nere i centralvakten prick när jag slutade för att hinna köra hem de 4,3 milen och hämta sonen på dagis samt åka till vårdcentralen.
Arja skulle på ett samtal på eftermiddagen och därför skulle jag ha comradion och telefonen så hon fick sitta ifred. Samtalet skulle inte ta mer en timma så hon lovade mig hinna tillbaka och ta över apparaterna i tid. Hon visste att jag var stressad och skulle iväg.
Arja kom inte. Jag väntade och väntade. Gick nervöst till hallen där en annan kollega satt (från en annan avdelning) som jag var vän med. Sa som det var till henne. Jag ringde runt och försökte hitta Arja men hittade henne inte. Till slut gav jag kollegan i hallen apparaterna och hon lovade hålla koll på dem tills Arja dök upp. Jag rusade stressat iväg. Blev lite sen ändå, vad skulle jag gjort?
Och att sedan få höra att Arja hade klagat hos chefen var som att få ”kniven i ryggen”.
Efter dessa tre ”påhopp”, där jag ställdes till svars för konstiga saker, skulle vi fortsätta ”medarbetarsamtalet”. Jag satt med en klump i magen och var lite chockad, fast det förstod jag inte då. När jag gick ner till avdelningen var jag gråtfärdig och skulle möta mina kolleger som svikit.
Efter detta litade jag inte mer på vissa av mina kolleger. Jag gav inte mer än nödvändigt och lärde mig vilka som var ”fiender” och vilka som var vänner. Helt sjukt faktiskt. På en arbetsplats med vuxna människor… Men mer om detta i en annan blogg längre fram.
Ett par år senare bad Arja indirekt om ursäkt för att hon kanske inte varit så snäll när jag började…
Till slut vill bara poängtera att såhär går medarbetarsamtal inte till numera inom kriminalvården. Förhoppningsvis.
Read Full Post »
speglingardotcom 