Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012

Mangling

Klienten klagade över att det inte fanns någon mangel i anstalten. Han bad sin polare; kom hit och hjälp mig dra ut lakanen. De drog och slet och sedan vek han ihop dem i perfekt skick enligt gammal modell. Som min mormor/farmor/mamma gjorde. Jag frågade (utan att tro på det) om han manglar sina lakan på utsidan? Javisst, svarade han, jag manglar allt; lakan, handdukar, gardiner och dukar. Det är så mysigt med nymanglat. Och det ligger så fint och tar liten plats i skåpen.

Jag måste erkänna att jag blev förvånad. Mina fördomar fick sig en knäpp på näsan och varför det? Han är man, superkriminell, fullblodsnarkoman, vältränad, är täckt av tatueringar, har rakat huvud och är ganska kaxig…

Sen fick jag lite dåligt samvete. Jag/vi manglar aldrig. För det första har vi ingen mangel men sen viker vi slarvigt ihop alla lakan. Det är ingen som helst ordning i skåpen. Och inte får lakanen plats heller, vi trycker in dem med våld, vi har ingen koll. Men min man och jag tittade faktiskt på en mangel för inte så länge sedan. Drygt fyra tusen skulle den kosta så det släppte vi, för tillfället.

Klienten fortsatte att sopa och tvätta golven. Sen torkade han av allting högt och lågt, elementen, runt dörrhandtag osv. Han rengjorde grundligt klienternas gemensamma duschutrymme med klorin. Tränade lite styrka. Sen tvättade han sina övriga kläder och hängde upp på galgar, slätt och fint. Han rakade huvudet, tog ett fotbad och skrubbade fötterna med scoth brite så de såg ut som lena barnfötter efteråt.

Jag tog mig en funderare på hur livet ser ut när man på utsidan går på heroin och andra droger, lever kriminellt, snor bilar och kör påtänd, är med om polisjakter och så vidare – kontra mangling…

 

 

Annonser

Read Full Post »

Under promenadtiden

Klienterna samlas i utrymmet innanför ytterdörren till promenadgården. Det är promenadtid. Men det är kallt ute så många väljer att stanna inomhus och bara gå ut och röka de första tio minuterarna då ytterdörren står öppen. Sedan stängs den och förblir så till halvtid, då det är insläpp, och sedan är det låst igen fram till promenadtimmens slut.

Jag sitter i vaktrummet och hör perifert vad killarna pratar om. Samtalsämnena handlar om andra anstalter, hur länge någon varit ute från förra straffet och torskat igen, vilken anstalt som är bättre eller sämre. Alla är dock överens om att anstalten de nu sitter i är klart sämst. Jävla skitställe. De yngre har en tendens att låta lite tuffare, särskilt inför varandra. Det är en tuff värld både därute och i fängelset. De berättar för varandra om den jävelskap de ställt till med i andra anstalter, både för varandra och för plitarna. De skrattar åt varandras berättelser. Det gäller att vara cool va, hör jag någon säga. Manliga samtalsämnen och manligt språk kan få öronen att krulla sig. Man vänjer sig.

En klient kommer in till mig och vill ha sin medicin. Han är i medelåldern, har ett svensk namn men bryter kraftigt på finska. Hela hans kropp är skadad. Han ser otäck ut. Hade jag mött honom påtänd på gatan hade jag ryggat tillbaka eller gått en omväg. Inte låtsas se. Han har hela armarna och benen fulla av ärr, gropar och läkta sår, ansiktet är intryckt och han saknar många tänder. Han har många tatueringar som inte har utförts av en professionell tatuerare. Han har smala armar och ben men en stor mage som står rakt ut och skjortsen uppdragna upp över navelhöjd. Jag undrar vad han råkat ut för i livet. Att han levt hårt och tufft, och för de flesta människor ett helt obegripligt liv, är tveklöst.

Han ber snällt och vänligt om sin medicin och tackar när han får den.

Efter honom kommer en svart, vältränad och mycket snygg, charmig kille i sina bästa år in till mig och ber mig låsa upp i ett förråd. Han har sitt svarta hår hårt prydligt flätat över hela skallen. Han har ett par vita hörsnäckor i öronen och lyssnar på musik. Han vill ha rengöringsmedel för han ska städa sitt rum. Samtidigt kommer en ung, till synes klen kille med ett litet pipskägg och vill ha ingredienser till bakning.

Sen kommer Tompe som jag känner sen gammalt. Vi har pratat en del. Han är en lång kraftig kille med långt hår samlat i en tofs i nacken. Han är hojägare på utsidan, och det syns. Jag märker att han vill snacka lite, men det kan vara knepigt för klienterna. Det ses inte med blida ögon av andra klienter att sitta och prata med personalen. Tompe har dock skaffat sig en plattform på avdelningen och ingen vågar sätta upp sig mot honom. Han slår sig ner och drämmer även igen vaktrumsdörren. Ojdå, säger jag. Är du förbannad? Han klagar på att han aldrig får några jävla besked på det här stället och hur länge ska man behöva vänta egentligen. Tyvärr kan jag bara hålla med om att väntetiderna ganska ofta är oförskämt långa. Tompe vill egentligen ingenting, bara få tiden att gå och få ut sig lite frustration över kriminalvården. Han reser sig snart och går.

Hör ett nytt samtal i periferin. ”Så ska en kvinna vara, hon ska ha bröst, hon ska ha häck och hon ska inte vara sådär jävla smal som alla brudar är idag, och sen ska hon ställa upp när det tränger på. Sen ska hon inte käfta emot. Det är viktigt.” Alla skrattar och håller med.

 

 

Read Full Post »