Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2012

Pelle

Pelle var 12 år när hans föräldrar skildes. Innan skilsmässan var han mycket strängt hållen hemma, hade tider att passa, läxor att sköta osv. Efter skilsmässan lämnades han i stort sett vind för våg. Han tappade kontakten med sin pappa och mamman hade inte tid med honom, Han hade två busiga småsyskon som tog upp all hennes tid. Pelle tyckte samtidigt att det var fantastiskt med all denna frihet. Nu kunde han äntligen göra det han ville. Han och hans kompisar var spänningssökare och började snatta, busa i området, röka hasch och dricka. Livet lekte. Vad önskade han bli när han blev stor, frågade jag. Jag ville bli gangster, svarade han. Han såg upp till alla kriminella, tuffa karlar som bodde i bostadsområdet. De blev hans förebilder, för hans pappa fanns inte kvar längre. Han hade flyttat till Finland och skaffat en ny familj.

Polisen var snart efter ungarna i området. Brotten blev grövre, barnen/ungdomarna slogs, rånade, gjorde inbrott, stal bilar, körde olovligt. När Pelle var 13 år köpte han sin första bil. Han lärde sig köra. Något körkort har han aldrig haft.

När Pelle var 15 år tröttnade polisen och Pelle greps tillsammans med en kompis och sattes i häktet. Han var en av de yngsta som någonsin hamnat där. En hel drös med åtal samlades ihop. Samtidigt som det var ballt och tufft att bli häktad, så var häktet ett hemskt ställe att vara i. Pelle dömdes till fängelsestraff för första gången. Han hade fyllt 16 år i häktet. De andra fångarna i fängelset undrade vad en liten pojkspoling gjorde där. Han såg så ung ut. Pelle lärde sig dock mycket i fängelset och blev när han kom ut ännu bättre på det han ägnade sig åt. Pelles status i gänget hemma på gården ökade, han var en hjälte när han kom hem.

Pelle började med tyngre droger, han testade det mesta och fastnade huvudsakligen för heroin. Han började injicera på en gång.

Så rullade livet på med nya brott, åtal, domar, fängelsestraff (vilket även var en tid för återhämtning och ett sätt att överleva), nya bekantskaper, droger, avgiftningar, hot och våld, knivslagsmål och olyckor.
Pelle hade även förhållanden med kvinnor och blev när han var 20 år pappa för första gången. De försökte leva ihop men det gick inte lång tid innan Pelle drog därifrån och fortsatte sitt liv. När nästa pojke föddes var Pelle runt 30 år. Han började vid den tidpunkten fundera över sitt liv men hade vare sig ork, kunskaper eller någon tro att han skulle kunna förändra sig. Men vid den här tidpunkten hade han ändå börjat reflektera och fundera och de första tankarna på en förändring började gro. Men vad skulle han göra, han kunde ingenting annat? Vem var han? Pelle var på ett par behandlingar. Även om han tyckte det var ganska bra så lyckades han inte genomföra någon. Hans drogsug tog över. Det fanns också droger i behandlingshemmen och han kunde inte säga nej tack. Livet rullade på och nu hade heroinet övergått i tablettmissbruk.

Ytterligare några år senare träffade Pelle en ny kvinna, även hon med missbruksproblematik, och Pelle blev pappa till ytterligare en liten pojke. Denne son finns idag i ett bra familjehem som är väldigt tillåtande för Pelle att kunna vara en så bra pappa han förmår till denne pojke. Pelle motivation är högre än någonsin tidigare att komma på fötter och leva ett normalt liv och vara där för sin lille son. På ett sätt han inte kunnat vara tidigare för de äldre barnen. När man förlorar sina barn på vägen under många år av missbrukselände, när svikna löften hör till vardagen, blir skuld- och skamkänslorna enorma. De känslorna dövas med ännu mer droger. Så har det varit för Pelle de sista åren.
Pelle skrev ett vykort till sin lille pojke som jag fick i handen att posta.
”Hej min söte lille Oskar. Pappa tänker så mycket på dig och hoppas att du mår bra. Jag längtar så mycket efter dig. Här får du ett kort på en liten katt. Jag räknar dagarna tills vi ses igen. Jag älskar dig Oskar. Kram från din pappa”.

Pelle vill idag leva drogfritt. Han kommer att gå på substitutionsbehandling för att kunna vara drogfri. Men det absolut viktigaste för Pelle inför nästa frigivning har en egen lägenhet. Allt står och faller med den. Han vill kunna börja på nytt och bygga upp sina relationer med sina barn och bli en bättre förebild.

Idag vet jag inte hur det har gått för Pelle men jag hoppas och tror att det gått bra!

 

(Namnen är fingerade.)

Annonser

Read Full Post »

Fångvaktare!?

I medier benämner man oftast personalen, dvs kriminalvårdare, som arbetar inom våra fängelser som fångvaktare. Detta är en gammal, ålderdomlig benämning. Många andra yrken har bytt namn genom årens lopp, ex städare som heter lokalvårdare el dyl.
Har det att göra med att vi arbetar med människor som ses som ”mindre värda”, en andra klassens människor…?
Eller sker det av ren okunskap hos mediebevakarna?

Förr i tiden var kriminalvårdarens uppgifter helt annorlunda. Då låste man in fången och gick med stora nyckelknippor och vaktade. Idag, och sedan många år tillbaka, ser det helt annor-lunda ut. Vi är en professionell yrkeskår, de flesta idag har högskoleutbildning och är testade av Pliktverket m.m.

Vi utför idag komplexa arbetsuppgifter. Vi ska arbeta för ett Bättre ut, vilket är kriminalvårdens visionstanke.

Kriminalvården stänger aldrig vilket innebär att arbetstiderna är därefter, precis som inom vården. Det är bemannat dygnet runt och året om. Upplåsningen sker från kl 7.45 och inlåsningen påbörjas kl 19.45.

Vad gör då en kriminalvårdare, förutom att vakta? Vi möter och bemöter klienterna i en svår situation. Vi är kontaktmän vilket innebär ganska många specifika arbetsuppgifter för ett antal klienter. Det kan vara allt från att ringa till advokaten till att planera och skriva en vårdvistelseplanering, permissioner, överklaganden, meddela beslut, hålla förhör, ha kontakt med Soc, frivvård, informera, säga nej och sätta gränser, hantera svåra situationer, rapportera, visitera, ”kränka” på olika sätt t ex genom att ta urinprov när vi ser på, ha utvecklande och stödjande kontaktmannasamtal och göra sitt bästa för att hjälpa klienterna till en bättre framtid. Yrket är inte helt lätt och ställer mycket stora krav på vårdarna. Det tar ganska lång tid innan man vänjer sig i miljön och lär sig att hantera det som händer på ett bra och korrekt sätt. Sen tillkommer säkerheten som styr mycket av verksamheten. Den egna säkerheten men även klienternas säkerhet gentemot varandra. Det kan handla om gängtillhörigheter, hot och våld, människor som inte går ihop, alla oskrivna lagar inom anstalterna osv. De som inte passar inom kriminalvården och har fel människosyn blir oftast inte långvariga. Numera.

Yrket är komplext, vi ska både vakta OCH vårda, vara nära och våga säga ifrån, kunna vara personlig men inte privat. Respektera alla människor oavsett vad klienten har gjort i livet, vara icke-dömande och behandla alla korrekt.

Jag är kriminalvårdare – inte fångvaktare eller plit och är stolt över det!

 

 

Read Full Post »